Läser en intervju med konstfotografen Annika von Hausswolff i DN. Det näst mest intressanta som hon säger är: "Under de där resorna slogs jag av vilken god fotograf jag faktiskt är!" (Om när hon reste med ekonomihistorikern Jan Jörnmark för att ta bilder till boken Avgrunder.) Jag blir så sjukligt nyfiken på vad det exakt var som gjorde att hon kände så. Vilken typ av kvalitet var det som uppenbarade sig i hennes sätt att arbeta? 

Sitter och tittar på familjebilder – mitt dokumentära evighetsprojekt. Det slår mig att på nästan varenda bild har min yngsta dotter Alma på sig minst ett plagg som är stulet ur min garderob, en tröja, jacka eller skjorta. 

Då inser jag att någon dag i framtiden, säkert inom de närmaste tio åren, så kommer jag att beklaga mig över att ingenting längre försvinner spårlöst ur min garderob. 

_{(Bilden från januari 2012)} 

Mitt livs värsta filmupplevelse hittills var när jag såg filmen Så som i himmelen på bio. Många faktorer samverkade till detta. För det första anser jag att filmen i sig är ett pekoral med en plågsamt hög grad av förutsägbarhet. För det andra såg jag den på bio, vilket betydde att jag precis kastat hundra spänn i sjön. För det tredje såg jag den tillsammans med min fru, så jag kunde inte gärna bara resa mig och gå. 

För det fjärde, och detta är det främsta skälet till att jag satt och skruvade på mig något så förfärligt i 132 långa minuter: Vi såg den på rekommendation. Och vad ännu värre var – direkt efter filmen skulle vi äta en bit mat med detta förtjusande par som försäkrat oss om att vi stod inför en fantastisk filmupplevelse. 

Jag och en kollega åker tåg. Vi pratar om pressetik. En man som sitter intill oss blir intresserad av samtalet. Han presenterar sig och berättar att han är, nej rättare sagt var,  bildjournalist. Men nu har han lagt av. 

Vi är en spretig samling skribenter, vi som bygger den här bloggen. Vi är fotografer, samlare, lärare, författare, journalister, bildnjutare. Den tunna, röda tråd som binder oss samman är att vi vill skapa ett fördjupat intresse för fotografi, samtidigt som vi fördjupar oss själva. Detta är det främsta skälet till att Fotografibloggen finns. Vi vill läsa om fotografi, och vi vill skriva om fotografi. Naturligtvis finns också andra skäl. Viljan att göra sig ett namn, att betyda någonting. Kommersiella skäl. Själv skriver jag böcker som jag hoppas att många köper och jag gör en podcast som jag hoppas får fler lyssnare. Det är ingenting att hymla med. 

Jag tittar på bilder för att jag vill bli stimulerad. Jag vill känna och tänka, kanske få en och annan insikt. Så det är ju inte konstigt att jag blir väldigt glad av Jonas Lindkvists bild i DN idag. 

I veckan som gick råkade jag ut för någonting märkligt. Inför en middag uppmanades alla gästerna att på en lapp skriva någonting om sig själva som de andra kring bordet inte visste. En timme innan middagen började satt jag där och tänkte och tänkte, och allt som kom till mig var mörka tankar. Det enda jag kom på att jag kunde skriva ner var de allra värsta sakerna som jag varit med om i mitt liv, mina allra mörkaste hemligheter. Hjärnan fastnade liksom i en egendomlig loop. Det var inte en ångestskapande upplevelse, men egendomlig. Jag blev lite upprymd över tanken på hur alla skulle reagera om man lät någonting riktigt, riktigt svart leta sig in i sällskapsleken. 

Ibland säger jag till min hustru att hon får mig att tänka på sommar. Det kan låta som ett tomt smicker, men det är bokstavligen sant. Ofta när jag tittar på henne så väcks samtidigt en bild av försommarbjörk till liv. Det är mycket påtagligt, och björkbilden är mycket levande. Bladen är tunna och skira, barken på trädet är inte av den där hårda sorten, utan den tunnare. Glasbjörk. Min bild är inte visuellt exakt, utan mer drömlik. Men ändå mycket påtaglig. 

Naturvårdsverket meddelar i ett pressmeddelande att de ändrat sig, och inte längre tänker låta Terje Hellesø behålla titeln "Årets naturfotograf 2010". 

Fast de 15.000 kronorna som utgör prissumman tänker verket inte kräva tillbaka, eftersom det inte finns något stöd för det i gällande regelverk. Reglerna kring utmärkelsen "kommer att ses över".