Det är mycket nu. Film, en bok som borde vara närmare sitt färdigställande och två ytterligare projekt, varav ett är helt nytt och som jag har beslutat ska bli bok, det också. Jag kan inte riktigt fokusera på en sak. B-kopiorna hänger på väggen och jag ser att det finns där. I alla mina projekt. Det finns en känsla och då är det bra. Men det måste finansieras. Utställningarna, böckerna och filmerna. 

När jag för första gången såg Martin Parrs bilder ville jag spy. Skitfult. Idag delar jag inte upp bilder i snyggt och fult. Det är inte så enkelt. Även om jag fortfarande tycker att Parrs bilder sticker lite i ögonen kan jag ändå uppskatta dem. Sen hittade jag den här bilden från i somras. Den kändes lite som Martin Parr. Fast bättre förstås. 

Jag la mig under glasbordet. Patches stod på det. Det blev en studie av min hund, underifrån.

Igår fick jag en mellanformatskamera av min mormor. Den har troligen tillhört min mammas farmor. Jag har aldrig plåtat mellanformat och vet inte ens hur kamerorna laddas. Nu sitter jag på youtube och lär mig så gott det går. Jag ska beställa ett gäng 120-film från Photax och sen framkalla negativen själv. Jag är sugen på färgfilm - andra vätskor än svartvitt. Kanske får det bli lite längre fram. Det digitala är praktiskt men det analoga är hantverk. 

Jag läste ett blogginlägg av fotografen Micke Berg. Han berörde hur ungas situation ser ut idag. På riktigt. 

Jag hör ofta mycket prat om inspiration. Det länkas kors och tvärs till andras arbeten och listor med tio tips på hur du blir en bättre fotograf. Efter min utställning var det några som sa att de skulle hem och hämta kameran, för de hade blivit så inspirerade. Precis som Thomas H en gång sa är det mycket konstigt att somliga är beroende av att inspireras. 

För mig är snarare ilska drivkraften. Orättvisor och de där psykopaterna på sina maktpositioner driver mig långt längre i mitt skapande än en fin bild. Och Micke Bergs text var spot on.  

Här. 

Många gånger har jag stött på fotografer som inte vill sluta prata bild. Då menar jag inte fotoverk, böcker eller utställningar - utan vad bild är. Analysera och förklara bild. De vill veta formlerna som gör en bra bild. I såna sammanhang känner jag mig lite missplacerad. Jag har inte mycket att säga och tycker att det ganska snabbt blir ganska tråkigt. Magin försvinner. Jag är också tveksam till att plugga sig fram i kreativa ämnen. Kanske fungerar det för vissa, men inte för mig. Jag ser en risk i att man blir skolad och även om mitt primära mål inte är att vara unik i mitt arbete, vill jag ändå göra min egen grej. 

Jag tänker att man känner i magen när man ser en bra bild. En bild som berör eller som berättar. Det är inte matematik. Bild och konst är subjektivt. Nåt mer finns det väl inte att säga om saken.

Kanske behöver branschen lite mer rock 'n' roll. 

Sen i höstas har jag haft tanken att berättelsen om Cizzi kanske även ska bli film. Projektet brukar beskrivas som en vacker skildring om samhällsideal, tvångsvård och vänskap. Möjligheten att göra film blev verklig då jag igår fick besked från Konstnärsnämnden att min ansökan för finansiellt stöd gått igenom. Jag vet inte mycket om upplägg, genomförande eller slutresultat, men att det ska bli en sorts dokumentär med konstuttryck vet jag. Japp. Där satt den. Filmtips tar jag gärna emot för nu ska jag se massvis med film. 

Jag hoppas att du ska komma tillbaka. Utan att knacka, jag väntar inte på en knackning, att dörren plötsligt öppnas och att alla planer vi hade får en chans. 

Livet är fult ibland.