Berättelsen om Cizzi

Inlagd av Jacqueline Hellmann i TJACKIS

Dagarna som skolfotograf är snart slut. Då återgår jag till att arbeta med berättelsen om min vän Cizzi. Bilder tillsammans med text från Cizzi själv blir poesi och skildrar hennes verklighet. Livet och vardagen för en av många unga som är sjuka i ätstörningar och självskador. I Finland publiceras i dagarna en intervju med mig och om några veckor gör SVT Smålandsnytt ett nyhetsreportage om projektet. 

Hösten är fin i Stockholm och jag stannar lite till för att etablera mitt projekt här ytterligare efter att utställningen på Fotografiska tagits ner. Jag kommer satsa på att hålla föredrag på skolor. Kanske främst gymnasieskolor. Jag vill att projektet ska sprida kunskap och förståelse, även om det inte finns några direkt pedagogiska uttryckssätt. Somliga oroar sig för att mitt projekt romantiserar självskador, att det skulle påskynda den redan stigande trenden med kanske framförallt tjejer som skär sig i armar eller som svälter sig. Det är viktigt att förstå att projektet skildrar en situation som många redan lider av och att det inte är upp till mig att skydda unga från hur verkligheten ser ut. Snarare tror jag att det väcker en viss tröst för de som kan relatera till Cizzi. Iochmed att hennes berättelse visas upp får också de lite plats. De får synas trots tabun och samhällsidealen som är vad som präglar förstasidor, tv-program och ungdomsmagasin. Kanske leder bekräftelse till mindre frustration. I dagsläget finns det inte mycket hjälp för kommande generationer när det kommer till den här frågan och då är väl inget viktigare än att låta de som klarar av och vill driva en talan göra det.

Jag möts av föräldrar, lärare och ungdomar i min ålder som berättar hur de har haft någon form av relation till den här problematiken. Det är lätt att tycka något om berättelsen om Cizzi. Det är ett nyskapande projekt om ett fullt existerande problem och sånt väcker känslor.

Det är inte svårt att dokumentera, uppmärksamma eller försöka åtgärda problem som påverkar miljontals människor; krig, svält, barnmisshandel eller svininfluensan. Är det pga att vi inte kan förstå de psykiska faktorer som kan få någon att vilja skära sig armen som inget händer. Eller är det pga att vi inte är villiga att åtgärda det då det råkar vara resultatet av något helt annat som skänker bekvämlighet till en nivå att vi inte vill riskera att förlora det, djupt rotat i vår samhällsuppbyggnad. 

Förutom att jag hoppas kunna uppmärksamma det faktum att sjuka människor inte klarar av att arbeta och kostar samhället miljoner varje år, - vilket borde ifrågasätta pågående besparingar, skulle det vara fantastiskt om mina bilder och Cizzis ord kunde rädda bara en eller två av de som riskerar att dö, avsiktigt eller oavsikligt, i självmordsförsök. Med det i åtanke blir jag alltid lite förundrad när projektet blir nekat utställningsplats eller finansiellt stöd.