World Press Photo

Inlagd av Jacqueline Hellmann i TJACKIS

World Press Photo är internationellt erkänd som världens främsta tävling för fotojournalistik. I onsdags gick jag till vernissagen i samband med deras utställning i Stockholm för att representera frilansfotograf Thomas H Johnsson. 

Jag visste inte mycket om upplägget kring ett sånt här evenemang när jag valsade mig dit kl 19.30 tillsammans med min konstnärsvän C.J. Jag tänkte att vår fashionabelt sena ankomst i kombination med konstnärsfyllan som jag finkänsligt hade arbetat fram till rätt nivå skulle få mig att framträda i en dager som talar för att jag vet var jag är. Innanför dörrarna såg jag ännu inte utställningen men det var uppenbart att Canon har någonting med arrangemanget att göra. Loggan var stor och överallt. I den informationsfolder som fanns på bord och bar stod det något i stil med att Canons utrustning är vad som används av de flesta framstående fotografer. Kanske var det till och med tack vare Canon som de är framstående fotografer. Canons logga i röd frigolit förflyttade sig i samma takt som oss gäster mellan gratisdrycken vid entrén och nötskålarna vid buffén. Efter att ha stött på Canon i ytterligare några sammanhang hittade vi slutligen fram till själva visningen. Just den här utställningen var placerad någonstans mellan Clas Olsson och HM på Gallerian, i närheten av Sergels torg. Bilderna var starka. Fruktansvärda men ändå oerhört vackra på ett skruvat sätt. 

Men vadfan var det på bilderna egentligen? Känslan som de gav kommer jag att bära med mig länge men jag fattade nog aldrig vad de berättade. Nej, för jag undrade vad Foot Locker är för en butik samtidigt som jag undrade om någon av bilderna var tagna i Afrika och kanske gestaltade offer från konfliktdiamantindustrin vars diamanter just nu kan konsumeras av statuskåta i Guldfyndbutiken alldeles intill. Konceptet att placera en sånhär utställning i en galleria bland människor som i vanliga fall inte söker sig till konstkretsar fann jag briljant. Men printarna var små, och arrangemanget omkring dem kändes ogenomtänkt. De tog inte tillvara på vad de ville visa upp. Mitt fokus hamnade istället ofrivilligt på champagnen, eller vad som för mig skulle kunna vara mousserat vin, något som togs bort oroväckande snabbt och lämnade mig och mitt sällskap till fabriksflottiga kycklingspett, kanske från Lidl.

20.31 tas det fram goodiebags - Canonprostituerade saker som nog inte kommer göra oss till framstående fotografer. Kanske skulle sovlappen för ögonen hjälpa eventuella krigskorrespondenter med lite sömn på resan. Men nu börjar det bli glest med gäster. Maten har plockats bort. Kanske för att spara rester som dagen efter säljs till godtrogna arbetare för en dyr penning. Och var är Mads Nissen? Fotografen som var nominerad till pris, och kvällens enda föreläsare. Nu vet jag inte om jag brydde mig mest om det eller den förstärkta insikten kring att det inte serverades någon gratisalkohol vilket resulterade i att min välarbetade konstnärsfylla till ingen nytta började avta.

21.05, i samband med vår andra vända i utställningen för att ge själva anledningen till varför vi var där en chans till stängde dem. På vägen ut passade jag på att beslagta Canons frigolitlogga, ett av elementen som bidrog med att lägga fokus på en av Canons största reklamsatsningar snarare än fotojournalistik i världsklass. Så uppfattade jag det hela och jag går hem med min konstnärsvän C.J. och bilden av denna stalinröda logga istället för bilden av ett barnlik som kastas likt en vante. Något jag tror mig ha sett i utställningen. Min slutsats blir ett bekräftande över att det här säkert är resultatet av den kulturpolitik som bedrivs idag. Det är det ingen tvekan om.

blogg#4bild2