Min Hobbydepression

Inlagd av Jacqueline Hellmann i TJACKIS

Jag är klen, kanske världens klenaste. Jag har inte kunnat varken fungera eller fotografera sen jag kom tillbaka från Stockholm. 

Hela universums energi går rakt igenom mig. Jag tycks sakna förmågan att sålla bort det oväsentliga. Istället väljer jag att samla alla intryck utan att döma, färdigställa eller tycka klart. Något inom mig kan inte motstå frestelsen. Något använder mig som forskningsstation för fasansfull självtortyr. Kanske i sökandet av sanningar. Medvetandet fylls till bredden och exploderar. Tortyr som denna fortgår ouppmärksammad, för utåt finns det inga förklarliga skäl till varför den fortsätter.

Ångest är när man vill krypa ur sitt eget skinn. Hjärtat är en fruktansvärd slagkloss som dunkar med hammarhårda slag, som ett hån påvisar det att du är vid liv. Hjärnan visar ingen nåd utan fortsätter att plåga sig själv och verkar ha total självförintelse som mål. För att försöka rädda det som går funderar jag på hur jag ska komma iväg. Byta liv, vardag och insida.

Det blir tydligt att jag aldrig känner mig hemma när jag inte får de svar jag vill ha eller när någon vägrar ta mig bort från platsen jag är på. Jag sitter här. Skitställe. Jag är fullständigt obenägen att ta mig härifrån på egen hand. Tankar uppstår, trasslar vemodigt men kompletterande ihop sig och skapar ett ofattbart djup. Helt plötsligt känns det som att jag förstår hela världen men med en dödande känsla av hopplöshet. Man måste passa sig. Det är ingen som orkar med någon som inte har orkat. Det finns inga svar. Kanske är det detta som driver människor till uttryck. Kanske hade jag inte valt bort det även om jag kunde.

 

Självporträtt © Eva Örberg

Ett av min vän Evas fantastiska självporträtt. Hon tycks alltid kunna porträttera sitt inre genom bilder av sig själv. Självporträtt måste vara det svåraste man kan fotografera.