Selfportraits by Sabina Tabakovic.

Jag har inga känslor kvar. Bara en kamera. 

Självporträtt i maj-solen. 

Ibland måste vi tillåta oss att le för saker i livet som gå att le åt även när man vill gråta som mest åt andra väldigt sorgsna saker som inträffar. Ge aldrig upp om kärleken i livet som gör det värt att leva.

Från mitt första dagboksprojekt hemma i småland, 2006-07-14

Kärleken bleknar & blir skymd.

Allt som går sönder, faller eller tynar bort.

Foto: Sabina Tabakovic.

Sommar tårar regnade från himlen hela dagen. Det gjorde dom alltid när vi skulle skiljas men denna gång blev tårarna till ett hav. Under ytan är vi ensamma. 

Foto: Sabina Tabakovic

Jag fotograferade dig & havet

Något utav det vackraste jag sett

Men du förstod inte varför jag ville ta bilder

Du bad mig ta bort kameran

Jag grät en skvätt

Du sa kom vi badar istället

Då gjorde vi det

Vi badade tills solen gick ner & lite till

Och jag tänkte att perfekta stunder existerar ju visst

Fria andetag i solnedgången

Du simmade

Jag flöt

Du kunde inte flyta , jag försökte lära dig

Jag fick en bild från vår vackra kväll vid havet & några fler men jag lovade att inte visa dom för någon, så jag håller mitt löfte tills du ändrar dig. För du va så perfekt.

Det va havet också.  

Selfportrait by Sabina Tabakovic

So much feelings. Words are never enough. 

Diary selfportrait by Sabina Tabakovic.

Jag har fått uppleva den här dagen 

Två gånger

ps: lyssna.

Foto: Sabina Tabakovic. 

Du skrev ett brev till mig, att du skulle leva genom mig.

Jag har redan blivit en förlägning utav dig.

Men jag saknar dig för mycket.

Du får inte fortsätta att försvinna.

Vakna & lev ditt liv med oss igen.

Från början, på nytt. Det behöver inte bli som förut. 

Jag väntar.

ps. Listen to this.

Foto: Sabina Tabakovic.

The sunrise, of course, doesn't care if we watch it or not. It will keep on being beautiful, even if no one bothers to look at it.